Irans president Ebrahim Raisi och landets utrikesminister Hossein Amirabdollahian omkom i en helikopterolycka på söndagen. Det bekräftar den iranska regeringen på måndagsmorgonen.

Vraket hittades i ett bergsområde nära gränsen mot Azerbajdzjan under natten mot måndagen efter mer än tolv timmars sökande. Det var tjock dimma i området vid olyckstillfället. Det exakta förloppet kring olyckan är oklart. Det är även oklart hur många som omkom.

Sent på söndagen samlades regeringen för ett krismöte i Teheran som leddes av vicepresident Mohammed Mokhber.

Socialdemokraterna vill via EU stoppa möjligheten att starta falska konton i sociala medier.

– Alla konton ska gå att koppla till en enskild person, säger S-ledaren Magdalena Andersson.

Förslaget syftar till att stänga ner "trollfabriker" i hela EU, enligt S. Alla som startar ett konto ska vara tvungna att identifiera sig.

– Det skulle stoppa möjligheten att enskilda personer kan sitta med en stor mängd fejkade eller anonyma konton för att vilseleda och sprida hat, säger Magdalena Andersson.

Det ska enligt S inte vara ett krav på att använda sitt riktiga namn utåt. Men det ska alltid gå att ta reda på vem som står bakom ett visst konto.

Förslaget presenteras inför valet till Europaparlamentet, men är inget som parlamentet ensamt kan initiera eller fatta beslut om. Tanken är i stället att driva på den nya EU-kommissionen att ta initiativ till ny lagstiftning.

– När vi valt en kommission går det att framföra de krav man ställer från respektive partidelegation och grupp på den lagstiftning som man förväntar sig framåt, säger partiets toppkandidat Heléne Fritzon.

Beslut om att driva förslaget fattades av S partistyrelse redan i april och då mot bakgrund av ryska påverkansoperationer. Först nu, efter avslöjandet om att SD:s kommunikationsavdelning driver anonyma konton, presenteras det.

#sociala-medier #it-säkerhet #eu

För över 20 år sedan gjorde Nvidia ett gigantiskt snedsteg och lämnade öppet mål för ATI att ta en dominerande position på grafikkortsmarknaden med Radeon 9700 Pro.

Vår resa genom tiden för att fira SweClockers 25-årsjubileum fortsätter och för denna del tänkte jag återvända till grafikkortens härliga värld. Den andra halvan av år 2002 var nämligen en väldigt spännande period, då en felsatsning från marknadens ledande aktör Nvidia lämnade en öppning för rivalen ATI att segla upp till toppen med grafikkortet Radeon 9700 Pro – en modell som på allvar cementerade bolaget som en kraft att räkna med i grafikkortsmarknadens översta segment.

3dfx går i graven och ATI tar över stafettpinnen som Nvidias rival

I vanlig ordning behöver vi måla upp en bild hur marknaden såg ut vid den här tiden, och ett bra avstamp är att börja vid vår första del i denna artikelserie som täckte Nvidias lansering av det första Geforce-kortet år 1999. I slutet av 1990-talet var Nvidias främsta konkurrent Voodoo-makarna 3dfx, men detta skulle snabbt komma att ändras efter millenieskiftet. Under år 2000 hamnade nämligen 3dfx i allvarlig ekonomisk kris, till den grad att de blev tvungna att lägga ned verksamheten.

Voodoo 5 5500 var det sista kortet som massproducerades av 3dfx. Bildkälla: Konstantin Lanzet (CC BY-SA 3.0)

Spillrorna av 3dfx såldes av till Nvidia medan de anställda hamnade hos dels det sistnämnda bolaget men också andra grafikkortstillverkare som kanadensiska ATI. Med 3dfx borta ur leken fortsatte Nvidias moment att öka på grafikkortsmarknaden, där det första Geforce-kortet följdes upp av Geforce 2 GTS, Geforce 2 Ultra, Geforce 3 och Geforce 3 Ti 500. På den tiden gick utvecklingen i en rasande takt, där det i praktiken endast var ett halvår mellan släppen.

Medan Nvidia hade en ledande position vid denna tid var de dock långt ifrån ensamma på grafikkortsmarknaden. Hålet efter 3dfx fylldes nämligen snabbt upp av ATI, vilka tog en aggressiv position med siktet inställda på det gröna laget. Det första steget var att tvätta bort stämpeln från 1990-talets halvljumma Rage-serie med det första Radeon-kortet som lanserades år 2000, vilket bjöd på formidabelt motstånd mot Geforce 2 GTS – med vissa drivrutinshämmande undantag.

Grafikkretsen R100 tog plats i det första Radeon-kortet.

ATI släppte flertalet varianter av Radeon i varierande prestandasegment under det första året, och det blev tydligt att Nvidia kände av en viss press att bredda sitt sortiment av Geforce-kort för att möta olika plånboksstorlekar. I det absoluta toppsegmentet var dock Nvidia generellt starkast, där de dels var mer konsekventa med sina drivrutiner men också snabba med att svara med snabbare varianter av sina kort, likt Geforce 2 Ultra som släpptes månaden efter det första Radeon-kortet.

Under hösten år 2001 lanserade ATI andra generationens Radeon-kort med modellen Radeon 8500 i spetsen – ett kort som på pappret stod sig starkt mot inte bara mot Geforce 3 utan även Nvidias uppfräschade Titanium-kort. ATI:s förbannelse med opolerade drivrutiner slog dessvärre till även denna gång, vilket gjorde att kortet ofta presterande långt under förväntan. Drivrutinsläget förbättrades avsevärt senare under kortets livstid, men succén vid lanseringen uteblev.

Geforce 4 Ti 4600 erbjöd imponerande prestanda för sin tid.

Det gjorde inte saken bättre heller att Nvidia i början av år 2002 släppte lös Geforce 4-familjen av grafikkort, vilka tog ovanligt stora kliv upp i prestanda. ATI låg återigen på efterkälke, men bolaget gav inte upp för det. De hade fortfarande förhoppningar om att kunna slå Nvidia i prestandatoppen, och för att uppnå detta hade de ett ess i rockärmen – en ny trupp riktigt duktiga ingenjörer från ett företag de förvärvat ett par år tidigare.

ArtX – förvärvet som förvandlade ATI till en ledande grafikkortstillverkare

I början av år 2000 förvärvade ATI det amerikanska startup-bolaget ArtX, efter ett budkrig mot bland annat S3 och Nvidia. ArtX grundades några år tidigare av nyckelpersoner och ingenjörer som tidigare jobbat hos Silicon Graphics Inc, där många av dessa hade arbetat på grafikkretsen som användes i spelkonsolen Nintendo 64. Det kommer kanske därför inte som någon överraskning att ArtX första stora uppdrag blev att ta fram grafikdelen till Nintendos nästa spelmaskin – Gamecube.

AMD:s teknikchef Joe Macri som talade på SweClockers 20-årsfest var en del av ArtX-gänget.

När bolaget förvärvades av ATI var de i sluttampen med att färdigställa grafikkretsen "Flipper" som skulle ta plats i Nintendos kommande spelkonsol, och därefter skulle de påbörja arbetet med det som skulle resultera i ett av de mest kritikerosade grafikkorten genom tiderna. ArtX hade inte bara ett välsvarvat ingenjörslag utan även ett rutinerat ledarskap, där det sistnämnda ganska snart tog nyckelpositioner inom ATI och började stöpa om bolagets organisation från insidan.

Nvidias felsatsning lämnar öppet mål till ATI

Frukten av ArtX arbete skulle komma att se dagens ljus i augusti år 2002. Vid den tiden hade Nvidia fortfarande prestandakronan på grafikkortsmarknaden med Geforce 4-serien och väntades behålla denna med Geforce FX-familjen som skulle lanseras i samma tidsfönster som ATI:s nya skapelse. Med facit i hand blev så inte fallet, och Nvidias svar skulle komma att dröja till året efter.

Nvidia hade nämligen höga ambitioner med grafikkretsen NV30 som skulle ta plats i nästa generations Geforce-kort, vars höga klockfrekvenser skulle kräva en helt ny tillverkningsprocess för att ro i hamn. Det rörde sig om den helt färska och obeprövade 130 nanometers-processen hos TSMC, vilken utlovades vara produktionsredo i god tid till lanseringen. Men som många vet går det inte alltid enligt planerna när en ny tillverkningsteknik ska sjösättas (Intel 10 nanometer, någon?).

Grafikkretsen NV30 och Geforce FX-serien missade sitt lanseringsfönster – tillverkningsprocessen var helt enkelt inte tillräckligt mogen för storskalig produktion. Utrullningen flyttades initiellt till december år 2002, men det skulle komma att dröja tills februari år 2003 innan korten faktiskt landade på butikshyllorna. Detta lämnade ett guldläge för ATI att agera ostört i toppsegmentet om nu deras nya skapelse kunde leverera som utlovat.

Med Radeon 9700 tog ATI på sig ledartröjan på allvar.

Den 19 augusti år 2002 visade ATI (och ingenjörstruppen från ArtX) att de inte bara kunde leverera ett snabbt grafikkort, utan även det snabbaste av sitt slag med råge. Tredje generationens Radeon-flaggskepp döptes till Radeon 9700 Pro och baserades kring den helt omstöpta grafikkretsen R300. Denna krets tillverkades på den åldrande, men mycket mogna, 150 nanometers-processen, vilket innebar att klockfrekvenserna var lägre än Nvidias kommande värsting.

Låga klockfrekvenser till trots så producerade Radeon 9700 Pro bolagets hittills största prestandahopp vid ett generationsskifte. Modellen blev först med att introducera stöd för Microsofts grafikgränssnitt DirectX 9 och erbjöd prestanda som fullkomligt förintade Nvidias dåvarande flaggskepp Geforce 4 Ti 4600. Ännu mer överlägset blev kortet när kantutjämning och texturfiltrering användes, och i de fallen var det inte ovanligt att se dubblerad prestanda mot Nvidias värsting.

Geforce FX 5800 Ultra – en underpresterande lövblås

Medan Nvidia var sena till matchen med sitt svar på Radeon 9700 Pro kunde man ändå tänka sig att bolaget skulle återta prestandatronen när kortet väl lanserades ett halvår senare. Intressant nog misslyckades de med detta, då Geforce FX 5800 Ultra presterade långt under förväntan. Arkitekturella snedsteg hos grafikkretsen NV30 ihop med en smal minnesbuss gjorde att kortet hade svårt att hävda sig mot ATI:s regerande toppkort.

Nvidias lövblås, även känt som Geforce FX 5800 Ultra.

Ovanpå detta var gav de väldigt uppskruvade klockfrekvenserna hos grafikkretsen en oönskad bieffekt – extrem värmeutveckling. För att kontra detta var Geforce FX 5800 Ultra bestyckad med en minst sagt biffig kyllösning som tog två kortplatser i anspråk, vilket var extremt ovanligt vid den tiden. Denna kyllösning var helt galet högljudd under 3D-belastning, och många gav kortet det mindre smickrande smeknamnet "lövblåsen".

För att göra situationen ännu värre för Nvidia satt inte ATI och rullade tummarna medan de väntade på att NV30 skulle lanseras. Under tiden förberedde de nämligen en finpolerad version av sin grafikkrets R300 i form av R350, vilken bjöd på högre klockfrekvenser och vissa arkitektoniska förbättringar. Denna tog plats i Radeon 9800 Pro ett par månader efter lanseringen av Geforce FX 5800 Ultra, och lät ATI behålla prestandakronan med god marginal ett helt år till.

Radeon 9700 Pro – ett av de mest ikoniska grafikkorten genom tiderna

När det nu börjar bli dags att knyta ihop säcken på denna återblick tycker jag att det är intressant att dra några kopplingar till min tid jobbandes i datorbutik under denna era. Nvidias grafikkort utgjorde under ganska långa perioder den absolut största försäljningsvolymen, och då speciellt under Geforce 3- och Geforce 4-perioderna. Särskilt populära var mellanklassarna Geforce 3 Ti 200 och Geforce 4 Ti 4200, vilka erbjöd god prestanda för pengen.

Radeon 9800 Pro fick mig att lämna Geforce och Nvidia.

Efter lanseringen av Radeon 9700 Pro skedde dock ett väldigt tydligt trendskifte. Folk slutade helt fråga efter Nvidia-kort och det kändes som att varenda entusiast ville lägga vantarna på ATI:s nya flaggskepp. Jag jobbade i en ganska liten butik, men vi måste ha sålt pallvis av Radeon 9700 Pro samt Radeon 9800 Pro vid den tiden samtidigt som jag kan räkna på en hand över hur många Geforce FX-kort som såldes samma period. Det var också då jag själv lämnade lag Geforce ett tag.

Nvidia skulle inte komma tillbaka på allvar förrän år 2004 med Geforce 6800-serien, men vägen tillbaka till att vara den dominerande kraften på grafikkortsmarknaden skulle bli lång. Dörren till ATI var öppen, och de hade absolut inga planer på att stänga den.

#swec-25

Ekonomerna Magnus Henrekson och David Sundén har i flera rapporter kritiserat LKAB:s satsning på att tillverka järnsvamp i Hybritprojektet. Nu föreslår de att regeringen börsnoterar det statliga gruvbolaget.

Det är i en insändare i Dagens industri som ekonomerna gör utspelet.

En börsnotering av helstatliga LKAB skulle enligt duon ge marknaden tillfälle att bedöma Hybritprojektet.

”Riskerna är mycket stora”

Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, och David Sundén, ekonomie doktor, tror att marknaden skulle göra samma bedömning som de själva redan har gjort.

”I korthet är vår kritik att marknads- och teknikriskerna är mycket stora, möjligheterna till lönsamhet små och att elen blir så dyr att projektet blir olönsamt om det realiseras”, skriver de i insändaren.

”Missar helheten”

LKAB har å sin sida svarat att projektet bygger på affärsmässiga grunder, att det finns en efterfrågan på det fossilfria stålet som blir slutprodukten och att det är större ekonomiska risker att inte göra omställningen.

– De missar ju helheten i det här. För oss att stå stilla och inte göra något finns inte, sade LKAB:s kommunikationsdirektör i Rapport den 8 november 2023.

I klippet utvecklar professor Henrekson kritiken mot Hybritprojketet och förslaget om att börsnotera LKAB.

cross-posted from: https://feddit.nu/post/4512152

Så länge vi bråkar om tighta kläder kommer ingen vilja ha oss.

– Basen här. Kom?

– Hej, det här är Intergalaktiska invasionsflottan 23.

– Hej hej! Allt bra hos er?

– Jo tack. Vi befinner oss på attackavstånd från målet: planeten jorden. Vi ligger gömda bakom dess enda måne och våra intelligenssensorer har skannat av faunan en tid.

– Och hur ser den ut?

– … harkel

– Ursäkta?

– Ja alltså… Lite sådär, faktiskt.

– Vad menar du?

– Jo, det finns intelligent liv där.

– Det visste vi.

– Ja men… Funktionsdugligheten är tveksam.

– Verkligen? Forskarna här hemma på Centauri b har ju 100-procentig matchning på intelligent liv. Sensorerna indikerar det glasklart.

– Jo, så långt stämmer det. Det finns en art som dominerar planeten. Den har förmåga att skapa, lära ut och forska. De bygger vapen och sjukvård, utbildar, lär sig saker och så vidare. Och inom några årtionden har de tekniken som krävs för att ta sig till grannplaneterna. Visst, rätt basic i de flesta solsystem, men det här kan ju vara en ung art. Och det är ju ändå intelligens, även om den är primitiv.

– Men..?

– Men vi avråder starkt från kolonisering. Vi vill avbryta.

– Hela den 23:e Intergalaktiska invasionsflottan ligger i omloppsbana kring målet. Ni har all information ni behöver för att invadera planeten och kan med lätthet förslava den enda "intelligenta" arten som lever där. Det skulle ge vår egen hemplanet en välbehövlig boost av arbetskraft och föda. Korrekt?

– Det är korrekt.

– Men ni avråder invasion.

– Korrekt.

– För att..?

– De är korkade.

– Men de ÄR ju intelligenta! Skanningen pekar på det, och du bekräftade det ju själv nyss!

– Stämmer. De är intelligenta. Men korkade.

– Det här får du förklara.

– Så här är det. De kan bygga förhållandevis avancerade grejer, både för att härska och för sitt eget nöjes skull. Och nöje är något de lägger mycket tid på. Många av dem gillar nåt som kallas "spel". Det är något de gör för att slappna av när de jobbat eller pluggat klart och har ledig tid över. Spel kan handla om allt: krig, slagsmål, tävlingar, sport och att spela olika roller.

– Jag fattar. Tror jag. De gör det alltså för att må bra?

– Ungefär så. De har ett rätt primitivt globalt nätverk som de använder för att spela mot varandra. Och så finns det ställen… "siter" kallas det visst… där de skriver om spelen och sen kvantifierar de tyckandet med en siffra. "Recension" och "betyg" kallas det. Sen snackar andra på dessa siter om spelen och vad folk tycker om dem.

– Ok.

– Vi skannade av ett sånt ställe. De testade ett spel som heter "Stellar Blade". De var nöjda med det och satte en hög siffra på det. Det betyder att spelet är bra, de gillar det, och siffran är en rekommendation åt andra intresserade att köpa det.

– Det låter ju smart. De lär av varandra, tipsar och så vidare. Och de verkar vara väldigt socialt lagda varelser. Eller?

– Absolut. Alla gillade spelet. Sen började de bråka om det.

– Kan du upprepa det där?

– De började bråka.

– [tystnad]

– Hallå?

– Började de bråka?

– Japp.

– Om vad?

– Vi förstår det inte riktigt. Eller ja, vi förstår vad de bråkar om, men vi kan verkligen inte förstå varför. Det är så konstigt, det verkar ha med deras skal... eller "kläder" säger de... Det verkar ha med kläder att göra. Den här arten… de kallar sig förresten "människor"... de attraheras av varandra som ett sätt att främja fortplantningen.

– Som alla kända livsformer.

– Jo. Men de här har väldigt bestämda åsikter om vilka kläder som de får ha på sig. Och de tjafsar om hur de här kläderna påverkar andra människors fortplantningslust.

– Hur kan de veta hur andra påverkas?

– Det kan de inte. Men de säger det.

– Oookej...

– Den där människan i spelet kan klä sig i saker som ser ut som ett skinn med annan färg. Det gillar en del, andra är arga på det.

– På kläderna?

– En del är det. Andra är arga på vad andra går igång på. De bråkar om att kläderna är för att få människorna att vilja fortplanta sig, vilket de tydligen tycker är dumt. Men andra skriker att människan i spelet har för mycket kläder på sig, och att det har ändrats på sistone. Och de är jättearga på det, kallar det "censur".

– Censur? Så det finns lagar där på jorden som förbjuder de här kläderna i spelet, lagar som tvingar spelmakarna att ta bort dem?

– Nej.

– Men då är det ju inte censur.

– Korrekt. Det är väl mer vad vi kallar "självcensur", om det nu vore så att det var fråga om någon större ändring. Vilket det inte är, skillnaden syns bara om man anstränger sig. Och ingen vet varför spelskaparna gjorde ändringen. Men ändå kallar en del det för "censur".

– Jag fattar ingenting.

– Samma här. Vi har studerat den här arten en tid nu och kommit fram till att den är... irrationell. Den skapar konflikter kring saker som ska få den att slappna av och ha kul. Vi bedömer den som gravt opålitlig. Därför är det vår starka rekommendation att avbryta invasionsplanen.

– Fortsätt.

– De beter sig så oförutsägbart att vi inte kan lita på att de kommer arbeta effektivt i våra saltgruvor och på våra fält. Det verkar ju räcka med att någon av dem visar lite hud, och plötsligt upphör arbetet för att alla skriker på varandra, och alla gör sig till talesperson för meningsmotståndarens åsikter. Som om de inte själva kunde säga vad de tycker! Det är jättestor risk att arbetet hela tiden avbryts, att vi tvingas hota dem så att de inte skriker på varandra. Kort sagt: vi kan inte förslava en art som är uppslukad av sin egen hud, det går inte att lita på den. Den är korkad. Trots att den är intelligent.

– Du har rätt, de låter fullständigt irrationella. Åk till Magellanska molnen istället och skanna av fistelmaskarna där. Förhoppningsvis har de bättre självkontroll.

– Vi gör så. Klart slut.

► Fler FZ-krönikor

#krönika #stellar-blade

Så länge vi bråkar om tighta kläder kommer ingen vilja ha oss.

– Basen här. Kom?

– Hej, det här är Intergalaktiska invasionsflottan 23.

– Hej hej! Allt bra hos er?

– Jo tack. Vi befinner oss på attackavstånd från målet: planeten jorden. Vi ligger gömda bakom dess enda måne och våra intelligenssensorer har skannat av faunan en tid.

– Och hur ser den ut?

– … harkel

– Ursäkta?

– Ja alltså… Lite sådär, faktiskt.

– Vad menar du?

– Jo, det finns intelligent liv där.

– Det visste vi.

– Ja men… Funktionsdugligheten är tveksam.

– Verkligen? Forskarna här hemma på Centauri b har ju 100-procentig matchning på intelligent liv. Sensorerna indikerar det glasklart.

– Jo, så långt stämmer det. Det finns en art som dominerar planeten. Den har förmåga att skapa, lära ut och forska. De bygger vapen och sjukvård, utbildar, lär sig saker och så vidare. Och inom några årtionden har de tekniken som krävs för att ta sig till grannplaneterna. Visst, rätt basic i de flesta solsystem, men det här kan ju vara en ung art. Och det är ju ändå intelligens, även om den är primitiv.

– Men..?

– Men vi avråder starkt från kolonisering. Vi vill avbryta.

– Hela den 23:e Intergalaktiska invasionsflottan ligger i omloppsbana kring målet. Ni har all information ni behöver för att invadera planeten och kan med lätthet förslava den enda "intelligenta" arten som lever där. Det skulle ge vår egen hemplanet en välbehövlig boost av arbetskraft och föda. Korrekt?

– Det är korrekt.

– Men ni avråder invasion.

– Korrekt.

– För att..?

– De är korkade.

– Men de ÄR ju intelligenta! Skanningen pekar på det, och du bekräftade det ju själv nyss!

– Stämmer. De är intelligenta. Men korkade.

– Det här får du förklara.

– Så här är det. De kan bygga förhållandevis avancerade grejer, både för att härska och för sitt eget nöjes skull. Och nöje är något de lägger mycket tid på. Många av dem gillar nåt som kallas "spel". Det är något de gör för att slappna av när de jobbat eller pluggat klart och har ledig tid över. Spel kan handla om allt: krig, slagsmål, tävlingar, sport och att spela olika roller.

– Jag fattar. Tror jag. De gör det alltså för att må bra?

– Ungefär så. De har ett rätt primitivt globalt nätverk som de använder för att spela mot varandra. Och så finns det ställen… "siter" kallas det visst… där de skriver om spelen och sen kvantifierar de tyckandet med en siffra. "Recension" och "betyg" kallas det. Sen snackar andra på dessa siter om spelen och vad folk tycker om dem.

– Ok.

– Vi skannade av ett sånt ställe. De testade ett spel som heter "Stellar Blade". De var nöjda med det och satte en hög siffra på det. Det betyder att spelet är bra, de gillar det, och siffran är en rekommendation åt andra intresserade att köpa det.

– Det låter ju smart. De lär av varandra, tipsar och så vidare. Och de verkar vara väldigt socialt lagda varelser. Eller?

– Absolut. Alla gillade spelet. Sen började de bråka om det.

– Kan du upprepa det där?

– De började bråka.

– [tystnad]

– Hallå?

– Började de bråka?

– Japp.

– Om vad?

– Vi förstår det inte riktigt. Eller ja, vi förstår vad de bråkar om, men vi kan verkligen inte förstå varför. Det är så konstigt, det verkar ha med deras skal... eller "kläder" säger de... Det verkar ha med kläder att göra. Den här arten… de kallar sig förresten "människor"... de attraheras av varandra som ett sätt att främja fortplantningen.

– Som alla kända livsformer.

– Jo. Men de här har väldigt bestämda åsikter om vilka kläder som de får ha på sig. Och de tjafsar om hur de här kläderna påverkar andra människors fortplantningslust.

– Hur kan de veta hur andra påverkas?

– Det kan de inte. Men de säger det.

– Oookej...

– Den där människan i spelet kan klä sig i saker som ser ut som ett skinn med annan färg. Det gillar en del, andra är arga på det.

– På kläderna?

– En del är det. Andra är arga på vad andra går igång på. De bråkar om att kläderna är för att få människorna att vilja fortplanta sig, vilket de tydligen tycker är dumt. Men andra skriker att människan i spelet har för mycket kläder på sig, och att det har ändrats på sistone. Och de är jättearga på det, kallar det "censur".

– Censur? Så det finns lagar där på jorden som förbjuder de här kläderna i spelet, lagar som tvingar spelmakarna att ta bort dem?

– Nej.

– Men då är det ju inte censur.

– Korrekt. Det är väl mer vad vi kallar "självcensur", om det nu vore så att det var fråga om någon större ändring. Vilket det inte är, skillnaden syns bara om man anstränger sig. Och ingen vet varför spelskaparna gjorde ändringen. Men ändå kallar en del det för "censur".

– Jag fattar ingenting.

– Samma här. Vi har studerat den här arten en tid nu och kommit fram till att den är... irrationell. Den skapar konflikter kring saker som ska få den att slappna av och ha kul. Vi bedömer den som gravt opålitlig. Därför är det vår starka rekommendation att avbryta invasionsplanen.

– Fortsätt.

– De beter sig så oförutsägbart att vi inte kan lita på att de kommer arbeta effektivt i våra saltgruvor och på våra fält. Det verkar ju räcka med att någon av dem visar lite hud, och plötsligt upphör arbetet för att alla skriker på varandra, och alla gör sig till talesperson för meningsmotståndarens åsikter. Som om de inte själva kunde säga vad de tycker! Det är jättestor risk att arbetet hela tiden avbryts, att vi tvingas hota dem så att de inte skriker på varandra. Kort sagt: vi kan inte förslava en art som är uppslukad av sin egen hud, det går inte att lita på den. Den är korkad. Trots att den är intelligent.

– Du har rätt, de låter fullständigt irrationella. Åk till Magellanska molnen istället och skanna av fistelmaskarna där. Förhoppningsvis har de bättre självkontroll.

– Vi gör så. Klart slut.

► Fler FZ-krönikor

#krönika #stellar-blade

cross-posted from: https://feddit.nu/post/4511733

Man skulle kunna kalla Arne Beurling för Sveriges svar på Alan Turing. Men det vore egentligen mer rättvist att säga tvärtom.

På ett pittoreskt gods i Elfvik, nästan längst ut på fingertoppen av Lidingös östra del, satt sommaren 1940 en stilig ung gentleman med pannan i djupa veck, med vad som liknade ett komplext korsord framför sig. Bara ett tränat öga hade kunnat ana att det inte var något vanligt söndagsnöje han ägnade sig åt – och att villan i sig inte heller var så oskyldig som den såg ut.

Under kriget var Elfviks gård nämligen en av de huvudsakliga anläggningarna för Försvarsstabens kryptoavdelning – och Arne Beurling var en av dess skarpaste hjärnor. En hjärna som nu anförtrotts ansvaret att knäcka det kaos av bokstäver och siffror som utgjorde krypterad kommunikation från en tysk G-skrivare.

FRA:s museum har en G-skrivare bevarad, här med huven avtagen för att insidan ska synas för besökarna. FRA

Att dessa rader och kolumner av kod hamnade i svenska händer beror på att tyskarna, från det ockuperade Norge, skickade sina meddelanden till hemlandet via svenska telegrafkablar. Men att bara avlyssna trafiken gjorde ingen nytta, eftersom den krypterades av G-skrivaren – det svenska smeknamnet på tyskans Geheimschreiber (”hemlig skrivare”). Maskinen, som officiellt hette Siemens & Halske T52, var jämte Enigma en av en handfull kryptografiska lösningar nazisterna förlitade sig på under kriget.

T52 liknade en kolossal skrivmaskin, med ett tangentbord vars varje nedslag krypterades via en serie rotorer dolda av det blänkande svarta chassit.

Knäckte koden – på två veckor

Under två dagar, 25 och 27 maj, avlyssnade svenskarna all tysk trafik som gick till och från Oslo. Sedan lämnades resultatet över till Arne Beurling samt matematikerna Bertil Nyman och Hans Rudberg, som assisterade honom med kodknäckandet.

Att uppdraget tillföll just den 35-årige, minst sagt komplicerade Beurling (som inte direkt var känd för att sprida harmoni omkring sig på sina arbetsplatser) beror på två faktorer. Dels var han redan en framstående professor inom matematik – dels utbildad inom just kryptologi under sin militärtjänstgöring i början av 30-talet.

Mottagningsutrustning för G-skrivartrafik på FRA:s kontor i Stockholm. FRA

Och han gav inte Försvarsstabens kryptoavdelning anledning att ångra beslutet. Tvärtom lyckades han och hans lilla team, enbart med hjälp av papper och penna, knäcka den tyska koden – på två veckor. För att sätta det i perspektiv kan nämnas att det tog Alan Turing ett drygt halvår att knäcka Enigma-maskinen – en talande skillnad, även om processerna såg väldigt olika ut.

Avslöjade Operation Barbarossa

Att dechiffrera den inkommande trafiken förblev visserligen en tidskrävande process, även efter att själva koden knäckts. Det betyder att informationen som kunde utrönas ofta hade hunnit bli inaktuell.

På dokumentet, som kan vara ett från Arne Beurling själv, syns delar av tysk klartext och norska ortsnamn. UPPSALA UNIVERSITET

Men icke desto mindre: ända fram till 1943 (då en uppgraderad G-skrivare satte stopp för avläsningarna) kunde svenska försvaret läsa mängder av avkodade tyska meddelanden, och få nys i förtid om krigshemligheter, som bland annat den annalkande Operation Barbarossa.

Hur bar sig då Beurling åt för att åstadkomma detta genombrott? Den hemligheten tog han med sig i graven. Enligt FRA (som Försvarsstabens kryptoavdelning sedermera bytte namn till) ska han ha sagt att ”en trollkonstnär inte avslöjar sina trick”.

Kanske är det därför Arne Beurling inte på långa vägar blivit ett lika mytomspunnet namn som Alan Turing. Men ingen kan ta ifrån honom de där åren i början av 40-talet då han såg till att det i stället blev nazisternas tur att lägga pannorna i djupa veck.

FAKTA

Mottog riddarordnar – och åkte på alligatorjakt

Namn: Arne Carl-August Beurling

Född: 3 februari 1905, Göteborg.

Död: 20 november 1986, Princeton.

Yrke: Kryptograf, matematiker.

Arne Beurling är i dag mest känd för att han knäckte G-skrivarens chiffer, men det upptog bara två veckor av en fyra decennier lång karriär, fylld av innovationer och äventyr.

Bland hans övriga meriter kan nämnas flertalet riddarordnar och utmärkelser, en gästprofessur vid Harvard, en hedersprofessur vid Princeton (där han bodde kvar med sin familj till sin död), samt hans hyllade avhandling Études sur un problème de majoration.

En avhandling som försenades dels av hans militärtjänstgöring – dels av att han gjorde ett årslångt avbrott i studierna för att åka på alligatorjakt i Panama (!) med sin far, sjökaptenen Konrad Gustaf Verner Beurling.

Tiktok förra veckan. Facebook och Instagram i dag. EU-kommissionen fortsätter att använda sina nya muskler mot världens nätjättar.

Formella utredningar inleddes på tisdagen mot Metas två stora sociala medier, som misstänks för att inte agera i enlighet med EU:s nya digitala tjänstelagar, DSA.

Misstankarna gäller främst hur Facebook och Instagram hanterar vilseledande reklam och politiskt innehåll.

"EU-kommissionen har skapat verktyg för att skydda EU-medborgare från riktad desinformation och manipulering från tredje land. Om vi misstänker att reglerna bryts så agerar vi", skriver kommissionsordförande Ursula von der Leyen i ett pressmeddelande.

En tydlig oro uttrycks över att det inte finns tillräckliga verktyg för forskare och journalister att neutralt och i realtid övervaka material på Facebook och Instagram inför EU-valet i början av juni.

Meta får nu fem dagar på sig att ge en första reaktion på utredningarna. Vad som händer annars vill inte kommissionen gå in på, även om man betonar att man inte i nuläget flaggar för lika direkta åtgärder som mot Tiktok-versionen Tiktok Lite i förra veckan.

Då hotade EU-kommissionen med att stänga ned Tiktok Lite inom 48 timmar – vilket fick företaget att snabbt utlova ett borttagande av ett kritiserat belöningssystem i versionen.

Bang & Olufsen today announces the revival of another product icon with the launch of the Beosystem 9000c music system. The new system features a fully restored and reimagined Beosound 9000 CD player from the 1990's paired with Bang & Olufsen's modern Beolab 28 speakers for a powerful listening experience.

Following the success of the Beogram 4000c recreated turntable in 2020, Beosystem 9000c is the second project in the recreated classics series that demonstrates Bang & Olufsen's commitment to the brand's longevity promise: "Creating products that can stand the test of time."

"With our Recreated Classics series, we are showcasing how Bang & Olufsen's unique capabilities within sound, design and craftsmanship are creating long-lasting, circular products. We want to demonstrate that a second-life product can be just as attractive as a new product and that a high-quality item such as the Beosound 9000 doesn't need to have an end-date," says Mads Kogsgaard Hansen, Head of Product Circularity & Portfolio Planning at Bang & Olufsen. He continues:

"More than showcasing our commitment to product longevity, we wanted to celebrate the revival of physical media that has taken place in recent years. Vinyls and CDs have returned to being something special, where people invest time and energy to connect with the music and artists they love. Longevity in design and the passion for music listening are essentially what we are celebrating with the launch of Beosystem 9000c. It is all about keeping listening choices alive".

Bang & Olufsen has sourced 200 units of the original Beosound 9000 CD player and returned them to the company's factory in Struer, Denmark. The same place, where they were first created from 1996. The CD players are disassembled and thoroughly inspected by a team of skilled service technicians, including many of the same colleagues that worked on the Beosound 9000's in the 1990s, using the original workshop tables. Every component is painstakingly cleaned and repaired, and once they have been inspected, each Beosound 9000 is individually tested and fine-tuned to meet Bang & Olufsen's exacting specifications.

Re-imagined for contemporary living

Building on the original design of the CD player, Bang & Olufsen's design team inverted the deep black and natural aluminium finishes of the original colourway of Beosound 9000. The perfectly matching Beolab 28's are a worldfirst premier design featuring Natural Aluminium lamellas on the speakers with a Cosmic Black aluminium base that has turned surfaces of deep black, creating infinite depth and layers.

"We wanted to enhance the graphic edge of Beosound 9000 whilst maintaining the integrity of the original design. To do this, we introduced a Cosmic Black finish to Beosound 9000's aluminium back plate so that the CDs stand out even more as artworks which was Lewis' original design intention. This creates a stark contrast against the Natural Aluminium on the control panel, creating a bold and modern finish whilst referencing the 90's aesthetic of the original CD player," says Tiina Kierysch, Head of Design at Bang & Olufsen. "The result is timeless and showcases that even though the two products were designed in different decades, they become closely related through the application of colours, materials and finishes," she continues.

The Beosystem 9000c showcases Bang & Olufsen's expertise in aluminium craftsmanship. To achieve the various finishes, the aluminium has been hairline brushed, etched and pearl-blasted in Bang & Olufsen's Factory 5 in Struer, Denmark. All aluminium elements of Beosound 9000 are the original parts that have been re-machined and re-anodised to create unity between products despite being decades apart.

An Icon Revived: The Beosound 9000

The Beosound 9000 was first introduced in 1996 as a differentiated music system featuring a six-CD changer with built-in AM/FM radio which offered visual playback at the height of the music format's popularity.

The Beosound 9000 was originally designed by the revered Industrial Designer David Lewis, who believed in slow evolution. Lewis' ideology was that any product should have a long life, both in desirability and endurance , only producing new products when the customer really needed them. His long and successful collaboration with Bang & Olufsen was due to their joint philosophy towards longevity by simplifying technology to champion original ideas and designs.

The key to Beosound 9000 is the idea of 'autovisuality' where basic functionality is exposed so that music can be displayed, and the user is 'in touch' with the music. According to legend, the idea came to Lewis when walking past a record store in London where six CDs were laid out in a row in the window. This inspired his concept of displaying album art linearly rather than hiding it away in a black box. The visible six CDs, the swift movement of the CD clamper, and the glass lid relate to the user, showcasing Bang & Olufsen's tradition for mastering technology in an innovative way with a highly differentiated visual design and aesthetic expression.

Magical moments using mechanical movement

Bang & Olufsen is renowned for creating magical moments, and the Beosound 9000 contains several mechanical movements that surprise and delight in multiple ways. The CD clamper's linear movement is a complex construction allowing swift and soundless movement between the discs. It moves from the first to the sixth CD, holds it, registers the information, and starts playback within seconds. With Beosound 9000 the auto-positioning idea was not essential for the use of the product, but it added an element of magic so that users are always able to read the text on the CD.

The motorised glass lid of Beosound 9000 opens and closes in the same uniform movement whether it is lying down, standing up or hanging on the wall. Two optical sensors and a digital time control constantly monitor the door which opens and closes within the set time limit of 3.5 - 4.0 seconds.

Stream anything, anytime

When you switch on the Beosystem 9000c music system, the curtains on the Beolab 28 speakers magically slide aside and the speakers are ready to deliver powerful sound. The position of the curtains indicates whether the beam width is in narrow or wide mode, staging the listening experience where narrow mode minimizes wall reflections and wide mode widens the listening area by diffusing the sound around the room.

The music system comes with a Beoremote One that allows users to control their entire setup but can also be controlled via the Beolab 28 speakers as well as a smartphone.

Approaching the Beolab 28s, the physical interface on top of the speakers lights up, which makes it possible to playback, skip tracks and control the volume. With four favourite buttons, users are encouraged to add their preferred radio stations via B&O Radio or a playlist from their favourite music streaming service. Wireless connectivity amounts to a choice of Airplay 2, Chromecast and Bluetooth 5.0.

The Beosystem 9000c showcases Bang & Olufsen's continuous commitment to create timeless products with beautiful sound. The revival of Bang & Olufsen's iconic Beosound 9000 coupled with the resurging interest in CDs provides cultural capital for design and music lovers everywhere. The combined power of nostalgia for both past products and physical music formats creates an emotional connection for future generations to enjoy Bang & Olufsen's enduring legacy in the highest fidelity.

Pricing & Availability

Beosystem 9000c Recreated Classic in Cosmic Black / Natural Aluminium (RRP 50,000 EUR) will be available in a limited number of 200 units.

The Beosystem 9000c will be showcased at select Bang & Olufsen stores worldwide and available for purchase from April 24th 2024.

cross-posted from: https://feddit.nu/post/4481222

2019 inträffade en intern strid på Google där affärssidan besegrade ingenjörssidan, och resultatet är sämre sökresultat.

I det senaste avsnittet av podcasten Better Offline berättar Edward Zitron om vad som har hänt med Googles mest grundläggande funktion, söktjänsten. Genom att läsa interna mejl släppta som del av amerikanska justitiedepartementets stämning mot företaget har han hittat en trolig förklaring till varför Google-sökningar har blivit sämre de senaste åren. Forskare i Tyskland har nyligen visat att det inte bara är en känsla utan ett faktum.

Edward Zitron spårar ursprunget till de försämrade resultaten till en mejlutväxling i början av 2019. Googles reklamchef Jerry Dischler kallade till krismöte eftersom tillväxten för reklamintäkter inte följde målkurvan, och han ville att sökchefen Ben Gomes skulle göra något åt det.

Ben Gomes förhoppning var att förbättringar i söktjänsten skulle medföra tillväxt.

Ben Gomes och kollegan Shashi Thakur skrev tillsammans till Nick Fox, övergripande chef för sök och Google Assistant, och uttryckte sin oro över den plötsliga tillväxthungern. Vad cheferna för reklamsidan ville ha – fler sidvisningar – var inte något sökutvecklarna kunde bidra till med några andra medel än att ”hacka” användarupplevelsen, det vill säga att mixtra med sökresultaten så att användare måste prova fler söktermer för att hitta rätt resultat.

Några veckor senare blåstes krisläget av och de inblandade skickade grattismeddelanden till varandra, men striden var inte över. Prabhakar Raghavan, då chef på reklamsidan, svarade att det grundläggande problemet – svag tillväxt för antalet sökningar – var kvar. Ben Gomes mejlade därefter sina kollegor för att be dem kommentera ett mejl han planerade att skicka till Prabhakar Raghavan. I sitt mejl lade Gomes fram sin kritik mot hur reklamsidan verkade vilja manipulera sökresultaten för att öka trafiken på bekostnad av användarupplevelsen.

Tillväxt före allt

Hans egna förslag var att förbättra söktjänsten för att locka tillbaka användare. Men i maj 2019 släppte Google istället en ändring av sökresultaten som gjorde reklamresultat mindre synliga. Fem månader senare fick Prabhakar Raghavan jobb som chef för utvecklingen av söktjänsten, och Ben Gomes stuvades undan till ett jobb med den pråliga titeln Senior Vice President of Education men utan inflytande på söktjänsten han var med och byggde under 19 år.

Edward Zitron skriver att Prabhakar Raghavans tidigare jobb var som sökchef på Yahoo mellan 2005 och 2012, en period där den tidigare internetjätten krympte från 30 till 13 procent marknadsandel inom sök. I slutändan skyller han de försämrade sökresultaten både på Prabhakar Raghavan och vd:n Sundar Pichai, men också på en företagskultur där tillväxt har blivit ett viktigare mål än något annat.

#google