estobe at 2023-08-16 22:01:02+00:00 ID: jwi00tb

Jag vet att OP har rätt och jag har själv haft ett par riktigt bra möten med vården här. Jag är bara sur just nu för jag har järnbrist i blodet vilket jag fick reda på när jag ville ge blod. De sa att jag skulle kontakta en vårdcentral. Det gjorde jag, närmsta lediga tid: 2,5 veckor senare. Sure, det är väll rimligt. Kommer dit, hinner inte ge någon mer info innan jag blir informerad att jag måste ha läkarkontakt av någon juridisk anledning. Ska ringa vårdcentralen klockan åtta nästa morgon för att boka in det. Gör det, berättar att jag har järnbrist ”är du påverkad av det?” Får jag som svar. Berättar att det är svårt att veta eftersom depression har väldigt lika symptom och jag är diagnostiserad med det. Hon på andra sidan luren verkade inte fatta vad jag sa och tolkade det som ett rakt nej tror jag. ”Har du en remiss?” Jag blir förvirrad och förklarar att jag är i skolan och jag vet inte om pappret jag fick var en remiss eller inte. Det här var speciellt kul för nu tog det minst tre minuter att få henne att förstå vad jag hade sagt och förklara att remissen, om det ens var en remiss, inte var på andra sidan landet utan 15 min bort. ”Ok men du får kolla på vår nät sajt” ”Jag ringde för att få en utredning” ”Vi måste prioritera de som behöver hjälp” ”Jag behöver er hjälp” ”Kolla på sajten om du inte har en remiss” ”vad ska jag göra om det inte är en remiss?” ”Kontakta blodcentralen och be om en” ”och när jag har en remiss?” ”Skanna den och skicka den via vår hemsida” ”hur gör jag det?” ”Jag är inte en it-kille” ”ok, jag kan inte skanna den heller. Hur gör jag?” ”Skicka in en pdf” ”men jag kan ju inte skanna in remissen?” ”Ge en kopia till vår reception” ”tack” Hon blev irriterad redan efter fråga ett och sedan bara mer och mer irriterad. Inte den bästa kontakten jag har haft precis. Var dock inte ens nära hur obekväm jag kände mig när BUP satte samma person som ansvarig för min depressions behandling (som tur nog inte min utredning) som hade bara skickat hem mig efter min adhd utredning när jag var 11 med ett ”jag kan inte utreda dig för du har det för oroligt hemma, du har inget stabilt hem så det är klart att du visar adhd symptom” fan ta mig om hon inte skickade mig en bra bit ner för depressions vägen innan hon fick ansvar för dens behandling. Det enda hon gjorde när hon hade ansvar var dock ett halvtimmes långt online möte där hon frågade ifall medicinen jag redan hade fått funkade. Inget mer. Eller nej, hon han skratta med mamma som hon jobbar med ibland.